En gång för länge sedan var jag ihop med en kille som såg sig själv som oerhört missförstådd. Han hade många känslor i sitt ömma pojkhjärta och älskade såklart manligt navelskådande popmusik över allt annat. Och skydde ELITISM och YTLIGHET som döden. Man fick vakta sin tunga ordentligt i den här killens närhet.
Det var dock bara vissa former av elitism som var av ondo. Att skratta åt överviktiga kvinnor, rödbrända skjortgossar och popkids med luggarna åt fel håll var helt okej, så länge man inte avslöjade sin egen falskhet. Det var den ytliga formen av elitism som var farlig, den som tipsar om hipsterkorrekta danslåtar utan att ha blivit tårögda av desamma. Autenticitet var elitismens protagonist.
I sin blogg brukade killen skriva om stadens klubbar och hur varje koncept var ett brott mot världens alla etiska regler. En klubb var hemvist åt bajsnödiga modeoffer, en annan tog för mycket betalt för sina aningen för tillrättalagda bokningar, en tredje en klubb för inbördes beundran. På många sätt var kritiken befogad, men det var tonfallet i dissarna som var så himla sorligt och som de flesta av oss la ifrån oss när vi som sjuttonåringar insåg att de positiva människorna hade mycket roligare än vi dödsallvarliga.
Och därför var det extra komiskt när jag såg att killens så länge missförstådda band äntligen fått sin första klubbspelning - vilken råkade vara på en av de dissade klubbarna. Jag tänkte på hur ont det måste ha gjort i hans mage att efter förfrågan behöva välja - credden eller själen. Det måste vara så jobbigt att hela tiden behöva gå runt och tänka på vad man får och inte får göra för att behålla andras respekt. Självelitism.
Samma känsla fick jag förresten när jag mötte en annan bekant på Ficks-premiären för två veckor sedan. Jag vinkade hej och fick ett nervöst "jag har aldrig varit här förut, ehh, jag brukar inte gå hit" tillbaka. Några dagar senare skyllde han sin närvaro på en tjatande kompis.
Det tråkiga är att det antagligen är personer som mitt gamla ex och min gamla bekant som gör att stämningen på klubbar som Spy Bar och F12 ofta BLIR bajsnödig och stel (som ESS var igår, efter fotbollen som kom från ingenstans och enade subkulturer i hela landet). Så många förvirrad principer och bortglömda förbud på en och samma plats.
onsdag 11 juni 2008
Betingad musik och ett nytt guldkorn
Det är mycket skit på nätet nu. Och på radio. Massor måste gå i repris för att det ska uppnå någon form av kvalitét. Alla dessa radiostationer som baserar och finns till bara för att trigga igång gamla minnen. Betingade låtar känns där det är som känsligast.
Det värsta med betingade låtar är att det ofta inte är bra. Det är ofta dom oönskat dyker upp, får en att skämmas lite och triggar igång något minnesvärt.
På radion imorse körde dom Cher. Visst Sonny och Cher kan jag stå för. Och Cher i helhet. Men hennes låtar de senaste tjugo åren är inget jag vill frivilligt youtuba upp.
Men när "Believe" körde igång så dök en kväll för nästan ett decennium upp. En vansinngt rolig kväll. Jag hade ofrivilligt hamnat på en av stockholms fjäskigaste klubbar och stod och trängsel-svett-dans-juckade med stockholmseliten, prinsessor, peders och en drös glamourmodeller. Pruttfulla med blödande fötter strosade vi ett gäng, från klubben, via en efterfest, till bastun i penthouset på jobbet. En timme senare hade vi upphandlingar med ett bolag i Silicon Valley. Bakis som djur, ont överallt men grymt peppade på allt.
Och skiten på nätet då? Den lär vi få leva med. Såsmåning om ska vi nog lära oss sålla bloggbajs från bloggguld utan att behöva läsa igenom skiten i oändlighet.
Det är där min rosning av Kalendarium kommer in. Ett guldkorn har hittat mitt öga. De kliar inte, ger mig inte obehag utan bara bättre syn.
När jag läser Cornelias kolumn i Kalendarium blir jag glad. Hon iaktar och man behöver inte vara insatt eller känna henne för att förstå iaktagelserna. Det är konkret och det är uppmärksamt. mer Cornelia åt folket.
“Som alla andra är jag instinktivt rädd för att misslyckas. Det är det som driver mig att peka finger åt plattityder, en påminnelse om att världen är föränderlig och att det är okej att förändras med den. Varje felsteg ger minst ett rätt. Varje skarp kant en föraning om nåt nytt och välsvarvat. Först när all rutten jävla attityd är försakad kan man satsa på att bygga försvar. Den dubbelriktade dialogen.” (cornelia på blogg.kalendarium.se)
Det värsta med betingade låtar är att det ofta inte är bra. Det är ofta dom oönskat dyker upp, får en att skämmas lite och triggar igång något minnesvärt.
På radion imorse körde dom Cher. Visst Sonny och Cher kan jag stå för. Och Cher i helhet. Men hennes låtar de senaste tjugo åren är inget jag vill frivilligt youtuba upp.
Men när "Believe" körde igång så dök en kväll för nästan ett decennium upp. En vansinngt rolig kväll. Jag hade ofrivilligt hamnat på en av stockholms fjäskigaste klubbar och stod och trängsel-svett-dans-juckade med stockholmseliten, prinsessor, peders och en drös glamourmodeller. Pruttfulla med blödande fötter strosade vi ett gäng, från klubben, via en efterfest, till bastun i penthouset på jobbet. En timme senare hade vi upphandlingar med ett bolag i Silicon Valley. Bakis som djur, ont överallt men grymt peppade på allt.
Och skiten på nätet då? Den lär vi få leva med. Såsmåning om ska vi nog lära oss sålla bloggbajs från bloggguld utan att behöva läsa igenom skiten i oändlighet.
Det är där min rosning av Kalendarium kommer in. Ett guldkorn har hittat mitt öga. De kliar inte, ger mig inte obehag utan bara bättre syn.
När jag läser Cornelias kolumn i Kalendarium blir jag glad. Hon iaktar och man behöver inte vara insatt eller känna henne för att förstå iaktagelserna. Det är konkret och det är uppmärksamt. mer Cornelia åt folket.
“Som alla andra är jag instinktivt rädd för att misslyckas. Det är det som driver mig att peka finger åt plattityder, en påminnelse om att världen är föränderlig och att det är okej att förändras med den. Varje felsteg ger minst ett rätt. Varje skarp kant en föraning om nåt nytt och välsvarvat. Först när all rutten jävla attityd är försakad kan man satsa på att bygga försvar. Den dubbelriktade dialogen.” (cornelia på blogg.kalendarium.se)
tisdag 10 juni 2008
SKIN AND LOVE
Egentligen tänkte jag att min debut här på bloggen skulle beröra ett visst EM och hur mycket bättre det gör livet.
Men nu är jag med och jag hakar på kroppstrenden direkt. För ett tag sedan föll nämligen poletten ner. Jag blir kär på våren, när den gränsar mot sommar. Så är det nu och om jag tittar tillbaka på mer än ett decennium av pojkvännande så ser jag en tydlig tendens. Det börjar/ peakar när värmen kommer.
Jag blir den pirrigaste av människor när solen bränner på kinderna, när vi samlas på uteserveringar och i parker. Och kanske framförallt, när vi tar av oss kläderna. Det här kan inte betyda annat än att jag är primitiv, och att jag har de omdiskuterade låren att tacka för mina relationer.
Det är ju något visst med värmen, plötsligt dyker de upp i varje gathörn. Pumor och pantrar så långt ögat kan nå och man undrar var de gömt sig under den långa mörka vintern. Svaret är förmodligen att de befunnit sig väl inbakade i halsdukar, mössor, luvor och kappor. Förhoppningsvis lyder inte ekvationen mer hud ger rakare väg in i mitt hjärta. Många lår borde inte visas utan skönjas.
Med många reservationer vill jag alltså påstå att den oförstörda vårhuden är en viktig del i Stockholms (ivarjefall mitt) kärleksliv.
Men nu är jag med och jag hakar på kroppstrenden direkt. För ett tag sedan föll nämligen poletten ner. Jag blir kär på våren, när den gränsar mot sommar. Så är det nu och om jag tittar tillbaka på mer än ett decennium av pojkvännande så ser jag en tydlig tendens. Det börjar/ peakar när värmen kommer.
Jag blir den pirrigaste av människor när solen bränner på kinderna, när vi samlas på uteserveringar och i parker. Och kanske framförallt, när vi tar av oss kläderna. Det här kan inte betyda annat än att jag är primitiv, och att jag har de omdiskuterade låren att tacka för mina relationer.
Det är ju något visst med värmen, plötsligt dyker de upp i varje gathörn. Pumor och pantrar så långt ögat kan nå och man undrar var de gömt sig under den långa mörka vintern. Svaret är förmodligen att de befunnit sig väl inbakade i halsdukar, mössor, luvor och kappor. Förhoppningsvis lyder inte ekvationen mer hud ger rakare väg in i mitt hjärta. Många lår borde inte visas utan skönjas.
Med många reservationer vill jag alltså påstå att den oförstörda vårhuden är en viktig del i Stockholms (ivarjefall mitt) kärleksliv.
måndag 9 juni 2008
om internet och att skriva av sig
Det är så svårt att välja forum för sitt jag. Egentligen tycker jag att status-raden på Facebook är världens bästa uppfinning, om man bara kunde slippa att visa den för 185 personer. Skunkdagboken är utmärkt för alla tänkbara ångestuttryck, men i bland vill man liksom kunna skilja på irritationer och vardagsbetraktelser. Att blogga känns aningen för pretentiöst och blir antingen bara JAG-JAG-JAG eller tråktexter med länkar till dåliga nyhetsartiklar. Varför måste det vara så svårt? Jag vill bara skriva ner vad jag gör om dagarna, så jag slipper den ständiga känslan av att inte ha någon som helst koll på vad jag gjorde eller tänkte för två år sedan. Men om man är helt ärlig i sina vardagsrapporter börjar man noja över vad som skulle kunna hända om jobb och privatliv blandades ihop lite för mycket - exempelvis om någon uppdragsgivare skulle förstå hur jäkla mycket jag tycker om att dricka öl, eller hur illa jag ibland tycker om att skriva deras texter (gäller givetvis inte era uppdrag, kära kollegor!). Att jobba med journalistik handlar ju hela tiden om att förvalta sitt namn. Hur tusan ska man kunna kombinera sina egna narcissistiska behov med anonymitetskravet i jobbhjärnan? Jag har dock antagligen, efter 10 år på internet, redan pajat alla mina chanser till att vara klanderfri i en googlesökning. Man ser till och med att jag deltagit i en danstävling i discodans i unga år. Så det är väl bara att börja fläka ut sig.
torsdag 5 juni 2008
En tonårsdotters värsta mardröm...
Jag hade en låt på huvudet. Den kliade så infernaliskt. Jag måste få ut den ur systemet.
Enda botet är youtube. Den måste höras, stuffas, hatas och älskas lite i smyg.
Låten kör igång. Jag är förstenad. jag vågar inte röra mig.
Min tonårsdotter ser ut som att hon har sin första riktigt hemska fylla. Eller som att hon ätit något olämpligt.
Jag känner vikinglinekänslan (som jag aldrig upplevt) och skäms över att jag var nära på att bli en sådan jag alltid dött på.
Enda botet är youtube. Den måste höras, stuffas, hatas och älskas lite i smyg.
Låten kör igång. Jag är förstenad. jag vågar inte röra mig.
Min tonårsdotter ser ut som att hon har sin första riktigt hemska fylla. Eller som att hon ätit något olämpligt.
Jag känner vikinglinekänslan (som jag aldrig upplevt) och skäms över att jag var nära på att bli en sådan jag alltid dött på.
onsdag 4 juni 2008
Toplessbrudar och kyrkvakter
Det är två heta ämnen kring kroppar just nu på redaktionen. Den ena är om låren och dess nakna framträdande roll på gator och torg. Det andra är om solande halvnakna på kyrkogårdar.
Jag är väl också pryd isåfall. Kanske på snudd på sjantig. Men det är helt okej.
Jag håller med föregående inlägg. Alla dessa varierande nakna lår är ganska påträngande. Fast det gör mig inte så mycket om folk verkligen känner för att gå barbenta, men jag har en medialt skruvad bild av vilka som bör gå barbenta. Jag är inte stolt över det. Men det är krasst och korrekt.
Är man ett barn eller en väldigt slank eller vältränad tonåring/ung vuxen så känns det okej för mig. De låren är inte så mycket lår, de är mer ben. Muskler och skinn är inte lika naket som....eh...kurvor..(fint sagt va?).
Detta gäller även toplesskvinnor eller bikinibrudar. Ju äldre man är, desto naknare ser det ut. Tycker jag. Jag kanske har fel. Hoppas det.
Och att vara för naken i stadsmiljö är liksom lite fel. Som att ha vita jeans på vintern, öppen tå på skorna när man har strumpor, långklänning på krogen eller (hemskt!) när bruden i brudklänning ska stuffa till Jay-Z och hela klänningspaketet bara skriker; - Jag är gjord för vals!.
Men mest av allt känns det fel när folk lägger sig och solar på kyrkogården. Femtio meter ifrån nygrävda gravar och sörjande anhöriga.
Kalla mig gammaldags eller whatever men kyrkogård är en plats för lugn, respekt och andakt inte för maligna melanom odlingar och sexiga tuttar. Punkt slut.
Jag är väl också pryd isåfall. Kanske på snudd på sjantig. Men det är helt okej.
Jag håller med föregående inlägg. Alla dessa varierande nakna lår är ganska påträngande. Fast det gör mig inte så mycket om folk verkligen känner för att gå barbenta, men jag har en medialt skruvad bild av vilka som bör gå barbenta. Jag är inte stolt över det. Men det är krasst och korrekt.
Är man ett barn eller en väldigt slank eller vältränad tonåring/ung vuxen så känns det okej för mig. De låren är inte så mycket lår, de är mer ben. Muskler och skinn är inte lika naket som....eh...kurvor..(fint sagt va?).
Detta gäller även toplesskvinnor eller bikinibrudar. Ju äldre man är, desto naknare ser det ut. Tycker jag. Jag kanske har fel. Hoppas det.
Och att vara för naken i stadsmiljö är liksom lite fel. Som att ha vita jeans på vintern, öppen tå på skorna när man har strumpor, långklänning på krogen eller (hemskt!) när bruden i brudklänning ska stuffa till Jay-Z och hela klänningspaketet bara skriker; - Jag är gjord för vals!.
Men mest av allt känns det fel när folk lägger sig och solar på kyrkogården. Femtio meter ifrån nygrävda gravar och sörjande anhöriga.
Kalla mig gammaldags eller whatever men kyrkogård är en plats för lugn, respekt och andakt inte för maligna melanom odlingar och sexiga tuttar. Punkt slut.
kroppen och staden
Jag kanske är pervers. Jag vet inte. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket KROPPAR som rör sig på stan just nu. Värmebölja betyder uppenbarligen MINISHORTS på både kvinnor och män. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör. Visst är det skönt att låta vinden svalka låren (uuuh, att skriva det tar emot!), men på något sätt känns det så privat, det här med lår. Låren är dessutom alltid i blickfånget när man är av svensk kvinnlig medellängd som jag. Vart jag än vänder blicken - lår, knän, vader, totalt hårfria eller galet lurviga. Alla sorters ben är lika provocerande. Det är så primitivt på något sätt, i en urban kontext.
Jag provade på att vara barbent idag, skulle ta en liten tur till Lidingö och tillbaka och orkade inte med mina svarta strumpbyxor med trasiga tår ännu en dag. På vägen till tuben viskade en man "ciao bella" och redan då kände jag hur det kröp längs ryggraden. Kjolen jag bar var vad somliga skulle kalla av respektabel längd, men så fort jag stigit på tunnelbanan slogs jag återigen av känslan av att vara förkroppsligad. En gubbe satt framför mig, jag hade händerna prydligt i knäet, men kände hur kjolen då och då åkte upp så att låren (uuh!) snuddade vi tunnelbanesätets sammet. Det kändes så äckligt på något sätt. Här sitter jag och mina lår och låtsas som ingenting. Jag tror inte att det handlar om att jag är pryd. Knappast moralist. Eller så är jag det. Inte heller om att jag liksom en tonårstjej skulle ha en dålig relation till min kropp.
Det är bara för mycket kroppar överallt just nu. Jag vill inte se mer. Vad tycker ni?
Jag provade på att vara barbent idag, skulle ta en liten tur till Lidingö och tillbaka och orkade inte med mina svarta strumpbyxor med trasiga tår ännu en dag. På vägen till tuben viskade en man "ciao bella" och redan då kände jag hur det kröp längs ryggraden. Kjolen jag bar var vad somliga skulle kalla av respektabel längd, men så fort jag stigit på tunnelbanan slogs jag återigen av känslan av att vara förkroppsligad. En gubbe satt framför mig, jag hade händerna prydligt i knäet, men kände hur kjolen då och då åkte upp så att låren (uuh!) snuddade vi tunnelbanesätets sammet. Det kändes så äckligt på något sätt. Här sitter jag och mina lår och låtsas som ingenting. Jag tror inte att det handlar om att jag är pryd. Knappast moralist. Eller så är jag det. Inte heller om att jag liksom en tonårstjej skulle ha en dålig relation till min kropp.
Det är bara för mycket kroppar överallt just nu. Jag vill inte se mer. Vad tycker ni?
måndag 2 juni 2008
Grova sågningar av lunchhak
Med risk för att bli uttråkad av händelselös sida kommer nu följande brutala sågningar;
Hermans lilla gröna är inte mer än just Hermans lilla gröna. Herman har en liten en och den är grön. Sönderkokt, lite stabbig, halvkul råvaror, svindyrt och totalskugga vid lunch (något han inte kan hjälpa). En vegobuffé på 100 spänn innehöll varken kött (!) eller kaffe på maten.
Lola är inte längre Lola. Heter något Lola och dessutom serverar mat - då är förväntningarna höga. Jag tror mig få en fantastiskt komponerad lunchtallrik med experimentiella små sensuella explosioner. Jag får bara ej avrunnen sallad och lite småsten. Visset är bara förnamnet. Varför säljer alla duktiga?
Tevere. Ständigt denna pizzeria. Tevere var en gång i tiden södermalms mest inovativa bageri och glassbar. Det var jätteitaliensk och gomen tog små skutt av glädje varje gång den fick besked om att den skulle gå dit. Glassen var bäst i stan och atmosfären ljuv. Idag byter dom personal oftare än tunnelbanan är sen och den ena ägaren är snål och bitchig.
Imperiet är inte så imperiell längre. Jag kunde ta apostlahästarna från skövde om det behövts. Deras feta och rödbetsallad var värd mycket. Men eftersom man ständigt måste förnya sig - även om det innebär att döda ett vinnande koncept för förändringen - så blev det bara en mängd husmanskost och INGET sjysst vego eller kallt alternativ.
Stories. Jag ska berätta en historia; Det är mysigt att sitta där, vid det långa rustika bordet. Det ser gott ut i disken med alla rostade grönsaker och kravmärkta grejer. Men det kostar skjortan, inga studentpriser inte, trots att de är den menade målgruppen. Sen smakar maten aptrist ingenting. Hårda och iskalla små morötter som jag kunnat göra tusen gånger bättre själv. Och dyraste kaffet i stan. Fan.
Hermans lilla gröna är inte mer än just Hermans lilla gröna. Herman har en liten en och den är grön. Sönderkokt, lite stabbig, halvkul råvaror, svindyrt och totalskugga vid lunch (något han inte kan hjälpa). En vegobuffé på 100 spänn innehöll varken kött (!) eller kaffe på maten.
Lola är inte längre Lola. Heter något Lola och dessutom serverar mat - då är förväntningarna höga. Jag tror mig få en fantastiskt komponerad lunchtallrik med experimentiella små sensuella explosioner. Jag får bara ej avrunnen sallad och lite småsten. Visset är bara förnamnet. Varför säljer alla duktiga?
Tevere. Ständigt denna pizzeria. Tevere var en gång i tiden södermalms mest inovativa bageri och glassbar. Det var jätteitaliensk och gomen tog små skutt av glädje varje gång den fick besked om att den skulle gå dit. Glassen var bäst i stan och atmosfären ljuv. Idag byter dom personal oftare än tunnelbanan är sen och den ena ägaren är snål och bitchig.
Imperiet är inte så imperiell längre. Jag kunde ta apostlahästarna från skövde om det behövts. Deras feta och rödbetsallad var värd mycket. Men eftersom man ständigt måste förnya sig - även om det innebär att döda ett vinnande koncept för förändringen - så blev det bara en mängd husmanskost och INGET sjysst vego eller kallt alternativ.
Stories. Jag ska berätta en historia; Det är mysigt att sitta där, vid det långa rustika bordet. Det ser gott ut i disken med alla rostade grönsaker och kravmärkta grejer. Men det kostar skjortan, inga studentpriser inte, trots att de är den menade målgruppen. Sen smakar maten aptrist ingenting. Hårda och iskalla små morötter som jag kunnat göra tusen gånger bättre själv. Och dyraste kaffet i stan. Fan.
fredag 23 maj 2008
Om en penna
Jag misstänker starkt att jag har någon form av problem med bristande kontroll av någon form. Med största sannolikhet.
Igår fick jag ett alldeles utomordentligt trevligt konsultuppdrag vid sidan av, som på beställning. Jag fakturerade ett (hemligt) antal timmar för att välja musik ur mitt bibliotek åt ett (hemligt) företag som gör en reklamspott åt (hemligt).
Eftersomattjag förbrukar ett par hörlurar minst varannan vecka hade jag väldigt mycket sladd och snäcka, men inte mycket att lyssna i. Jag skuttade iväg för att köpa hörlurar i skrapan, för att kunna utföra uppgiften som sig borde.
Jag kom hem med:
Två(!) par hörlurar - köpte ett extra par för de blänkte ljusblått på ett väldigt fint sätt.
En Whiteboardpenna (behövdes på redaktionen!)
Fyra pocketböcker (jag tänkte köpa Myggor och Tigrar bara, men det var ta fyra betala för tre)
Ett usb-minne (nej, jag kan inte förklara varför)
Senaste numret av Edge (englands bästa speltidning)
Konsumtionssamhället är inte för mig. Somebody stop me!
torsdag 22 maj 2008
Just bust a move!
Alltså jag är ledsen. Men hur man ändå vrider på årtionden och epoker så är det alltid någon jävel som skriker; been there...
Som när reggaevinylerna dammades av i åttiotalets slut. Alla sommarnätter på Kanalplan och i Vitabergsparken. Förfest och efterfest bestod av Kaya, chant down babylon och en avstickare till concious party.
Sommaren blev alltid Reggae och dub, det spelade ingen roll hur hela musikvärlden envist försökte pracka på ungdomar sina Absolut sommarplattor eller hur MTV hjälplöst försökte pracka på oss Five Young Cannibals eller något annt lite mer pretto. Sommarvärme och billigt vin kräver sitt backbeat. Långt innan mobila vibratorsignaler vibe:ade våra jeansrövar, var basen det enda som skakade om oss där vi satt stelfrusna och packade i försommarnatten.
Men det fanns några små undantag. Dagarna. På Eriksdalsbadet kunde man inte köra reggea hela tiden. Inte heller på fryshuset. Då skulle man åka på stryk förr eller senare. Förotskidsen kollade hotfullt på oss och sprätte lite lätt med sina vida, revärtäcka byxor och kickboxdojor.
Vi visade dom att vi hittat till Pitch control långt innan de kommit in till T-centralen, rättade till spretluggarna och körde med våra gamla Djungle Brothers remixer .
De muttrade lite, fjuppade några gånger och kontrade med sina mega bergsprängare fyllda med Tone Loc´s "wild thing".
Oascoola lommade vi hem. Stoppade tillbaka Marleyvinylen i sitt fodral. Förvirrade.
Satte på TV´n och Arsenio Hall. Whooosh! Nu visste vi bättre. Vi ville inte damma av mer, cykelbyxan var ett faktum, snart skulle decenniet skifta.
BUST A MOVE!
Som när reggaevinylerna dammades av i åttiotalets slut. Alla sommarnätter på Kanalplan och i Vitabergsparken. Förfest och efterfest bestod av Kaya, chant down babylon och en avstickare till concious party.
Sommaren blev alltid Reggae och dub, det spelade ingen roll hur hela musikvärlden envist försökte pracka på ungdomar sina Absolut sommarplattor eller hur MTV hjälplöst försökte pracka på oss Five Young Cannibals eller något annt lite mer pretto. Sommarvärme och billigt vin kräver sitt backbeat. Långt innan mobila vibratorsignaler vibe:ade våra jeansrövar, var basen det enda som skakade om oss där vi satt stelfrusna och packade i försommarnatten.
Men det fanns några små undantag. Dagarna. På Eriksdalsbadet kunde man inte köra reggea hela tiden. Inte heller på fryshuset. Då skulle man åka på stryk förr eller senare. Förotskidsen kollade hotfullt på oss och sprätte lite lätt med sina vida, revärtäcka byxor och kickboxdojor.
Vi visade dom att vi hittat till Pitch control långt innan de kommit in till T-centralen, rättade till spretluggarna och körde med våra gamla Djungle Brothers remixer .
De muttrade lite, fjuppade några gånger och kontrade med sina mega bergsprängare fyllda med Tone Loc´s "wild thing".
Oascoola lommade vi hem. Stoppade tillbaka Marleyvinylen i sitt fodral. Förvirrade.
Satte på TV´n och Arsenio Hall. Whooosh! Nu visste vi bättre. Vi ville inte damma av mer, cykelbyxan var ett faktum, snart skulle decenniet skifta.
BUST A MOVE!
tisdag 20 maj 2008
Hype killed the house-star
Ni vet att jag vet att ni har hört den.
Även om ni tror att ni inte vet vad det är, så har ni garanterat hört den.
Steve Angello-editen av Be, alltså mashupen av Laidback Lukes megahit och Robin S klassiker, den som Dj Sega remixade om igen alldeles nyss, hade lätt blivit årets sommarhit om bloggosfären hade hållt lite på stora hypemaskineriet.
Nu är det såklart inte så, backlashen på hysterin har redan infunnit sig, och Show Me Love vs Be-editen har spelats tre millibiljarder gånger om på varje dansgolv i hela världen, minst. Det är en grym låt, det går ju inte att påstå motsatsen.
Vad de flesta missar är tyvärr att originalet från 1993 är så sjukt mycket bättre. Så, här kommer dagens historielektion från året innan Sverige van VM-guld i fotboll.
Även om ni tror att ni inte vet vad det är, så har ni garanterat hört den.
Steve Angello-editen av Be, alltså mashupen av Laidback Lukes megahit och Robin S klassiker, den som Dj Sega remixade om igen alldeles nyss, hade lätt blivit årets sommarhit om bloggosfären hade hållt lite på stora hypemaskineriet.
Nu är det såklart inte så, backlashen på hysterin har redan infunnit sig, och Show Me Love vs Be-editen har spelats tre millibiljarder gånger om på varje dansgolv i hela världen, minst. Det är en grym låt, det går ju inte att påstå motsatsen.
Vad de flesta missar är tyvärr att originalet från 1993 är så sjukt mycket bättre. Så, här kommer dagens historielektion från året innan Sverige van VM-guld i fotboll.
måndag 19 maj 2008
Shanti means peace
"Shanti means peace!" stod det på väggen utanför den nyöppnade restaurangen på Katarina ban gata. Det var nog tio år sedan. Restauranger och krogar poppade upp som värsta mördarsniglarna på östra södermalm.
Hannas krog hade satt ribban.
Koh Pangang-jag-kan-aldrig-stava-till-skiten-fast-jag-bott-över-restaurangen var en succé.
Under åren var det många restauranger som glänste, bytte kockar, försvann eller blev sämre. Någon blev bättre för att sedan säljas. Stjärnan, Dilan, Cucina, Le scodetto, Sardin, En gul och en ful...
Men Shanti kom, sågs och segrade. Okrönt Indier på söder. Still going strong.
Dit fick jag äntligen med mina kollegor på lunch idag. Och jag tror de njöt av maten, nästan lika mycket som jag. Den är grym.
söndag 18 maj 2008
Proggen gungar väl inte längre...
På musikbåten Blidösund kan man på måndagskvällen höra "Clara och Plura".
Jag har ingen aning om vem Clara är men Plura klingar bekant.
En barnskiva med proggiga versioner av Astrid Lindgrens låtar repeatade under söndagskvällen. Robyn vejlade om världens bästa karlsson (givetvis) och Plura sjöng om Sjörövarfabbe. Proggen var ett faktum.
Fnissandes konstaterar mina gäster att proggen känns ganska närvarande i vårat hem. Vi har "proggvägrat" tokrenoveringar och öppna planlösningar och en linoleummattan ligger fint och hångarvar i hallen.
Eftersom jag aldrig förstått mig på Jazz är jag föga imponerad av Snickerboaintrot på skivan. Men blir desto förtjustare i det faktum att massa vuxna alltid blir som så barn när Astrid Lindgren kommer på tal. Trots Jazzen så knäcker denna vuxna barnskiva Black Ingvars rockande "min lilla ponny"med hästlängder.
Barnen stuffar som bara barn kan och även 80-talisterna som sitter lite för trötta i köket stampar sina små elektroniskt impregnerade neonfötter i takt.
Jag har ingen aning om vem Clara är men Plura klingar bekant.
En barnskiva med proggiga versioner av Astrid Lindgrens låtar repeatade under söndagskvällen. Robyn vejlade om världens bästa karlsson (givetvis) och Plura sjöng om Sjörövarfabbe. Proggen var ett faktum.
Fnissandes konstaterar mina gäster att proggen känns ganska närvarande i vårat hem. Vi har "proggvägrat" tokrenoveringar och öppna planlösningar och en linoleummattan ligger fint och hångarvar i hallen.
Eftersom jag aldrig förstått mig på Jazz är jag föga imponerad av Snickerboaintrot på skivan. Men blir desto förtjustare i det faktum att massa vuxna alltid blir som så barn när Astrid Lindgren kommer på tal. Trots Jazzen så knäcker denna vuxna barnskiva Black Ingvars rockande "min lilla ponny"med hästlängder.
Barnen stuffar som bara barn kan och även 80-talisterna som sitter lite för trötta i köket stampar sina små elektroniskt impregnerade neonfötter i takt.
fredag 16 maj 2008
Twice as wise!
Såhär ligger till. Lysna nu era ungdjur;
Jag såg det med egna ögon. Techno är ute. Okej, min källa kritiserade sina vänner, det var fult gjort. Men slutsatsen är detsamma - techno uppfattas som ute av fler än mig.
Jag ser i ögonvrån hur Rutger himlar försiktigt med ögonen och hur Carro drar lite i ena mungipan.
- Vad vet hon. Hon är gammal, går aldrig ut, säger att hiphop gungar och är skeptisk till alla former av förställd röst?
Nä, jag vet inte. Jag siar inte. Jag spår inte i trender och jag struntar ju faktiskt i vad som spelas på Trädgården och F12 i sommar. Jag kommer ändå att sitta på min jätteterass nere vid adriatiska havet och lyssna på våldsamt bakåtsträvande balkanröj som pumpas upp från cafébarerna nere vid strandpromenaden.
Jag är liksom inte anpasslig till trenderna längre. Jag har passerat trettio - den magiska gränsen mellan formbar och cementgjuten.
Jag konstaterar krasst att mandelkubbar är skitgott och att det passar jävla bra med enhutt sibirienkall vodka. Jag återanvänder gamla uttryck och skrattar fortfarande åt folk som inte vet vad sockerplast är.
Jag hoppade helt över stuprörsjeanstrenden och garvar nu läppen av mig åt alla mina vänner som febrilt byter ut alla jeansen i garderoben mot utsvängda ditos.
Jag tycker ni är söta när ni sågar kommersiella politiskt korrekta populärkulturnissar. Jag vill krama på er extra när ni får mig att se något helt nytt jag aldrig sett. Men framförallt hyllar jag er kära kollegor, när ni är födda efter 1977 och bevisar det genom era kvicka analyser och er totala nonchalans för etablissemang och hela jävla pressen.
Skål på lördag!
Jag såg det med egna ögon. Techno är ute. Okej, min källa kritiserade sina vänner, det var fult gjort. Men slutsatsen är detsamma - techno uppfattas som ute av fler än mig.
Jag ser i ögonvrån hur Rutger himlar försiktigt med ögonen och hur Carro drar lite i ena mungipan.
- Vad vet hon. Hon är gammal, går aldrig ut, säger att hiphop gungar och är skeptisk till alla former av förställd röst?
Nä, jag vet inte. Jag siar inte. Jag spår inte i trender och jag struntar ju faktiskt i vad som spelas på Trädgården och F12 i sommar. Jag kommer ändå att sitta på min jätteterass nere vid adriatiska havet och lyssna på våldsamt bakåtsträvande balkanröj som pumpas upp från cafébarerna nere vid strandpromenaden.
Jag är liksom inte anpasslig till trenderna längre. Jag har passerat trettio - den magiska gränsen mellan formbar och cementgjuten.
Jag konstaterar krasst att mandelkubbar är skitgott och att det passar jävla bra med enhutt sibirienkall vodka. Jag återanvänder gamla uttryck och skrattar fortfarande åt folk som inte vet vad sockerplast är.
Jag hoppade helt över stuprörsjeanstrenden och garvar nu läppen av mig åt alla mina vänner som febrilt byter ut alla jeansen i garderoben mot utsvängda ditos.
Jag tycker ni är söta när ni sågar kommersiella politiskt korrekta populärkulturnissar. Jag vill krama på er extra när ni får mig att se något helt nytt jag aldrig sett. Men framförallt hyllar jag er kära kollegor, när ni är födda efter 1977 och bevisar det genom era kvicka analyser och er totala nonchalans för etablissemang och hela jävla pressen.
Skål på lördag!
torsdag 15 maj 2008
Tro, hopp och discodunk
Igår var jag i stockholms allra ståtligaste moské.
Jag är inte ett dugg troende av något slag. Är varken döpt eller konfirmerad och kommer aldrig att gifta mig inför Gud. Jag är en apostat.
Men jag har en hangup på religiösa plaser. Kyrkorna har man besökt till leda med skolor och påtvugna dop (jag gillar verkligen inte att gå på dop). Men moskéerna är fortfarande outforskade.
Bara det faktum att Stockholms största moské innehåller en restaurang med riktigt hyfsad mat gör att man kan gå dit. Sen att det dessutom sommartid är en skittrevlig uteservering gör att jag kan ta en omväg.
Väl inne i moskén är det väldigt underhållande att titta på de grupper svenskar som gör studiebesök. Vi mötte ett gäng tjejer utanför. De rökte, snackade högt, apflabbade och hade sjukt mycket attityd. En kvart senare står de inne i moskén med värsta kukluxklan-skruden och talar tyst och nervöst med varandra. Attityden ligger i askkoppen utanför och mobilerna är undanstoppade.
Efter att fått noggranna redogörelser kring islam och varför det är fint att vara muslim och allt det där kring Gud så måste jag ändå konstatera att jag fortfarande inte riktigt fattat prylen med en härskare sådär.
Jag kan förstå att man vill avstå fläsk och sprit och att man vill vara en god människa som gör goda gärningar. Jag kan också förstå alla argumenten kring att bära slöja. Men när hon sa att Gud ser mig när jag står även i discomörkret så blev jag lite obekväm.
För jag insåg att nästan allt av nattlivets fröjder skulle jag kunna avstå men att bli förbjuden att vistas i lokaler med människor som dricker alkohol inser jag har ett högt pris. Att Gud är tveksam till discodunket och partylivet och att en musiken måste genomgå en slags haramrening känns lite övermäktigt.
Det är inte riktigt min föreställning av Gud.
Därför nöjer jag mig med att
gå på moskéns marknad som äger rum i garaget fredag till lördag.
Jag är inte ett dugg troende av något slag. Är varken döpt eller konfirmerad och kommer aldrig att gifta mig inför Gud. Jag är en apostat.
Men jag har en hangup på religiösa plaser. Kyrkorna har man besökt till leda med skolor och påtvugna dop (jag gillar verkligen inte att gå på dop). Men moskéerna är fortfarande outforskade.
Bara det faktum att Stockholms största moské innehåller en restaurang med riktigt hyfsad mat gör att man kan gå dit. Sen att det dessutom sommartid är en skittrevlig uteservering gör att jag kan ta en omväg.
Väl inne i moskén är det väldigt underhållande att titta på de grupper svenskar som gör studiebesök. Vi mötte ett gäng tjejer utanför. De rökte, snackade högt, apflabbade och hade sjukt mycket attityd. En kvart senare står de inne i moskén med värsta kukluxklan-skruden och talar tyst och nervöst med varandra. Attityden ligger i askkoppen utanför och mobilerna är undanstoppade.
Efter att fått noggranna redogörelser kring islam och varför det är fint att vara muslim och allt det där kring Gud så måste jag ändå konstatera att jag fortfarande inte riktigt fattat prylen med en härskare sådär.
Jag kan förstå att man vill avstå fläsk och sprit och att man vill vara en god människa som gör goda gärningar. Jag kan också förstå alla argumenten kring att bära slöja. Men när hon sa att Gud ser mig när jag står även i discomörkret så blev jag lite obekväm.
För jag insåg att nästan allt av nattlivets fröjder skulle jag kunna avstå men att bli förbjuden att vistas i lokaler med människor som dricker alkohol inser jag har ett högt pris. Att Gud är tveksam till discodunket och partylivet och att en musiken måste genomgå en slags haramrening känns lite övermäktigt.
Det är inte riktigt min föreställning av Gud.
Därför nöjer jag mig med att
gå på moskéns marknad som äger rum i garaget fredag till lördag.
tisdag 13 maj 2008
korv och kött!
Resten av redaktionen är ute på lunch. Jag gissar att Rutger den luringen tjuväter Jeanettes kycklingrester, fejkvegetarian som han är. Själv tar jag den vegetariska kosten på allvar och tänker därför gå hit så snart mitt lunchsällskap pallrar sig in mot Söder.
Södervegg är ett relativt nyöppnat matcafé på Katarina Bangata. Charmigt halvsunkigt utan varken toalett eller rostfritt stål - men maten är faktiskt lika god som prisvärd. Det jag gillar bäst är att den helt veganska menyn inte en sekund utstrålar den självgoda hippiestil som man så ofta förknippar med ekologisk, rättvisemärkt, klimatsmart och djurvänlig mat. Tvärtom, här serveras rejäla korvar, köttbullemackor, cheesecakes och färgglada cupcakes. Tzaybitarna i pastasalladen är värda måltidens 55 kronor bara dem. Det bästa argumentet för vegetarisk mathållning - det är sjukt gott.
Södervegg är ett relativt nyöppnat matcafé på Katarina Bangata. Charmigt halvsunkigt utan varken toalett eller rostfritt stål - men maten är faktiskt lika god som prisvärd. Det jag gillar bäst är att den helt veganska menyn inte en sekund utstrålar den självgoda hippiestil som man så ofta förknippar med ekologisk, rättvisemärkt, klimatsmart och djurvänlig mat. Tvärtom, här serveras rejäla korvar, köttbullemackor, cheesecakes och färgglada cupcakes. Tzaybitarna i pastasalladen är värda måltidens 55 kronor bara dem. Det bästa argumentet för vegetarisk mathållning - det är sjukt gott.
boaormen
Den här historien hör antagligen inte hemma här. Men jag kan inte låta bli.
Min kompis jobbarkompis syster hade en orm som hon tyckte väldigt mycket om. Det var en ganska stor boaorm med eget terrarium och som ibland fick komma ut i lägenheten och jaga levande möss. Om natten sov ägaren och ormen i samma säng.
Efter några veckor började ägaren hitta döda möss i lägenheten. Ormen hade slutat äta och verkade svag och lite avstängd. Den låg ofta raklång i stället för ihoprullad och ägaren förstod att något var fel. Hon tog sin kompis till veterinären.
Där fick hon ett obehagligt besked. Ormen höll på att svälta sig själv. Men det var inte av depression, utan snarare av naturliga instinkter. Boaormen svälte sig själv för att kunna förlänga sin ormkropp tillräckligt för att så småningom kunna krama ihjäl sin ägare och svälja henne hel. När ägaren tog ormen till veterinären var det bara en fråga om dagar innan det hela skulle ske. Ormen avlivades snabbt. Ägaren slutade sova med ormar.
Som den sanna informationssökande etnolog jag är skickade jag iväg ett mejl till skansenakvariet för att ta reda på om den snabbt spridda ormhistorien kunde tänkas vara sann. (För inte kan man väl tro att vandringssägner sprids i våra bildade kretsar?)
Sensmoralen är liksom rätt tydlig: Kvinnliga sexualitet är mystisk och skrämmande, blanda inte natur/kultur, rovdjur kommer alltid att vara rovdjur!
Inom fem timmar fick jag svar från skansen-akvariet. Jag gillar mejlsignaturen allra bäst, vem vill inte vara "curator of mammals?".
Svaret:
Hej
Detta är helt klart en skröna! Den veterinären visste heller inte vad han/hon pratade om (om det nu är vad han/hon verkligen sagt)!
Om en orm skall äta ett stort byte, så kramar den helt enkelt ihjäl bytet och äter det…svårare än så är det inte! En människa kan ALDRIG, i en orms ögon, ses som ett byte!
Sedan kan man ju diskutera seriositeten hos denna kompis kollegas syster, som hade ormen utanför sin miljö. Med största sannolikhet höll ormen på att dö av att vara i en miljö som inte är bra för den! De kräver en temperatur på runt 25 grader, med en värmepunkt på uppemot 35 grader, samt en fuktighet på över 70%, vilket du inte kan hitta i någon normal lägenhet!
Mvh
Bo Jonsson
Curator of Mammals
Skansen-Akvariet AB
P.O.Box 27807
SE-115 93 Stockholm
Sweden
Phone: +46-8-6661000
Så, nu har vi det utrett. Ledsen om jag gjort alla morbida läsare besvikna.
Min kompis jobbarkompis syster hade en orm som hon tyckte väldigt mycket om. Det var en ganska stor boaorm med eget terrarium och som ibland fick komma ut i lägenheten och jaga levande möss. Om natten sov ägaren och ormen i samma säng.
Efter några veckor började ägaren hitta döda möss i lägenheten. Ormen hade slutat äta och verkade svag och lite avstängd. Den låg ofta raklång i stället för ihoprullad och ägaren förstod att något var fel. Hon tog sin kompis till veterinären.
Där fick hon ett obehagligt besked. Ormen höll på att svälta sig själv. Men det var inte av depression, utan snarare av naturliga instinkter. Boaormen svälte sig själv för att kunna förlänga sin ormkropp tillräckligt för att så småningom kunna krama ihjäl sin ägare och svälja henne hel. När ägaren tog ormen till veterinären var det bara en fråga om dagar innan det hela skulle ske. Ormen avlivades snabbt. Ägaren slutade sova med ormar.
Som den sanna informationssökande etnolog jag är skickade jag iväg ett mejl till skansenakvariet för att ta reda på om den snabbt spridda ormhistorien kunde tänkas vara sann. (För inte kan man väl tro att vandringssägner sprids i våra bildade kretsar?)
Sensmoralen är liksom rätt tydlig: Kvinnliga sexualitet är mystisk och skrämmande, blanda inte natur/kultur, rovdjur kommer alltid att vara rovdjur!
Inom fem timmar fick jag svar från skansen-akvariet. Jag gillar mejlsignaturen allra bäst, vem vill inte vara "curator of mammals?".
Svaret:
Hej
Detta är helt klart en skröna! Den veterinären visste heller inte vad han/hon pratade om (om det nu är vad han/hon verkligen sagt)!
Om en orm skall äta ett stort byte, så kramar den helt enkelt ihjäl bytet och äter det…svårare än så är det inte! En människa kan ALDRIG, i en orms ögon, ses som ett byte!
Sedan kan man ju diskutera seriositeten hos denna kompis kollegas syster, som hade ormen utanför sin miljö. Med största sannolikhet höll ormen på att dö av att vara i en miljö som inte är bra för den! De kräver en temperatur på runt 25 grader, med en värmepunkt på uppemot 35 grader, samt en fuktighet på över 70%, vilket du inte kan hitta i någon normal lägenhet!
Mvh
Bo Jonsson
Curator of Mammals
Skansen-Akvariet AB
P.O.Box 27807
SE-115 93 Stockholm
Sweden
Phone: +46-8-6661000
Så, nu har vi det utrett. Ledsen om jag gjort alla morbida läsare besvikna.
torsdag 8 maj 2008
När storkrögarnas barn får bestämma...
Albert & Jack, det är sönerna till Vassa Eggen.
Dom ville, liksom barnen till Skitiga duken, gör något alldeles eget.
Ett bageri och deli har öppnats med stor självsäkerhet på Skeppsbron i Gamla Stan.
En lätt pust från Börje Olssons skafferi i Simrishamn och olof victors i Glemminge når mig när jag öppnar dörren. Jag är jätteentusiastisk och tror verkligen att detta kommer att bli ett nytt stamställe. Men pusten saknar doften och stämningen - konstigt nog.
Man ser redan av det ganska sparsmakade sortimentet på de välpolerade rostfria hyllorna att detta kommer bli ruskigt dyrt.
Ambitionsnivån är på tok för hög. Det känns som att de varit så måna om att göra något enkelt och "kök-aktigt" att som fallit offer för sig själva. Stolarna räddar en skolgympasalsduschinredning med nöd och näppe..Liksom bröden som faktisk ser ut som att de är på riktigt.
Men resten av stället känns för steril. Trots att det ligger goda ostar bakom disk då känner jag ingen doft.
Musiken är fylld av icke-stämning och min första reaktion, när jag kom in, att ta en kaffe och en macka, känns nu väldigt främmande.
Jag köper en snygg chiliburk och skyndar mig ut från skolduschen innan lugna favoriters reklam har tagit slut.
Då tycker jag Döden i grytan-barnen har lyckat tio resor bättre. Mina förväntningar var noll när jag klev över deras tröskel vid Tjärhovsplan. Foccacia och un buon caffé - hur jävla slitet är inte det?
Men med världens trevligaste typer bakom baren, ljuv kaffedoft och en genuin italiensk milnokänsla är jag köpt och såld och köpt igen.
Klassiskt italienarhak, inredning i svart med många pandolcis och en tregruppers Fiorenzato på disken. Kaffet är så gott att jag kan återkomma och foccacian kombinerar du själv.
Att mina barn dessutom var skogsvilda men ändå fick klappar på huvudet och coolaste mjölkdrinkarna gör ju knappast mig mindre entusiastisk.
Så, om jag jämför dessa två ställen, som egentligen inte har särskilt mycket gemensamt så måste jag säga att Döden i Grytan-barnen gjorde det enkelt för sig och lyckades.
Vassa Eggen-sönerna däremot har nog rest runt lite för mycket och försökt plocka koncept för att sedan göra det till något eget och det blir bara - tråkigt.
(Men gå dit och prova, det kanske smakar grymt bra)
Dom ville, liksom barnen till Skitiga duken, gör något alldeles eget.
Ett bageri och deli har öppnats med stor självsäkerhet på Skeppsbron i Gamla Stan.
En lätt pust från Börje Olssons skafferi i Simrishamn och olof victors i Glemminge når mig när jag öppnar dörren. Jag är jätteentusiastisk och tror verkligen att detta kommer att bli ett nytt stamställe. Men pusten saknar doften och stämningen - konstigt nog.
Man ser redan av det ganska sparsmakade sortimentet på de välpolerade rostfria hyllorna att detta kommer bli ruskigt dyrt.
Ambitionsnivån är på tok för hög. Det känns som att de varit så måna om att göra något enkelt och "kök-aktigt" att som fallit offer för sig själva. Stolarna räddar en skolgympasalsduschinredning med nöd och näppe..Liksom bröden som faktisk ser ut som att de är på riktigt.
Men resten av stället känns för steril. Trots att det ligger goda ostar bakom disk då känner jag ingen doft.
Musiken är fylld av icke-stämning och min första reaktion, när jag kom in, att ta en kaffe och en macka, känns nu väldigt främmande.
Jag köper en snygg chiliburk och skyndar mig ut från skolduschen innan lugna favoriters reklam har tagit slut.
Då tycker jag Döden i grytan-barnen har lyckat tio resor bättre. Mina förväntningar var noll när jag klev över deras tröskel vid Tjärhovsplan. Foccacia och un buon caffé - hur jävla slitet är inte det?
Men med världens trevligaste typer bakom baren, ljuv kaffedoft och en genuin italiensk milnokänsla är jag köpt och såld och köpt igen.
Klassiskt italienarhak, inredning i svart med många pandolcis och en tregruppers Fiorenzato på disken. Kaffet är så gott att jag kan återkomma och foccacian kombinerar du själv.
Att mina barn dessutom var skogsvilda men ändå fick klappar på huvudet och coolaste mjölkdrinkarna gör ju knappast mig mindre entusiastisk.
Så, om jag jämför dessa två ställen, som egentligen inte har särskilt mycket gemensamt så måste jag säga att Döden i Grytan-barnen gjorde det enkelt för sig och lyckades.
Vassa Eggen-sönerna däremot har nog rest runt lite för mycket och försökt plocka koncept för att sedan göra det till något eget och det blir bara - tråkigt.
(Men gå dit och prova, det kanske smakar grymt bra)
onsdag 7 maj 2008
Total anarki
Sådär.
Känn inte pressen alls.
Jag kan säta riban och bara blaja utan någon ambition alls...jag kan stavva fel och skriva låååånga meningar utan verb...(fast här var det lite verb). Jag kan sär skriva hur många menings lösa saker som går.
jag kan lägga upp fula bilder som vi inte har rätt att lägga upp och göra en design till bloggen som passar en äkta starlet-gal!
Men nu finns vi. Massivt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)