Om en penna

Jag misstänker starkt att jag har någon form av problem med bristande kontroll av någon form. Med största sannolikhet.

Igår fick jag ett alldeles utomordentligt trevligt konsultuppdrag vid sidan av, som på beställning. Jag fakturerade ett (hemligt) antal timmar för att välja musik ur mitt bibliotek åt ett (hemligt) företag som gör en reklamspott åt (hemligt).

Eftersomattjag förbrukar ett par hörlurar minst varannan vecka hade jag väldigt mycket sladd och snäcka, men inte mycket att lyssna i. Jag skuttade iväg för att köpa hörlurar i skrapan, för att kunna utföra uppgiften som sig borde.

Jag kom hem med:
Två(!) par hörlurar - köpte ett extra par för de blänkte ljusblått på ett väldigt fint sätt.
En Whiteboardpenna (behövdes på redaktionen!)
Fyra pocketböcker (jag tänkte köpa Myggor och Tigrar bara, men det var ta fyra betala för tre)
Ett usb-minne (nej, jag kan inte förklara varför)
Senaste numret av Edge (englands bästa speltidning)

Konsumtionssamhället är inte för mig. Somebody stop me!

Just bust a move!

Alltså jag är ledsen. Men hur man ändå vrider på årtionden och epoker så är det alltid någon jävel som skriker; been there...

Som när reggaevinylerna dammades av i åttiotalets slut. Alla sommarnätter på Kanalplan och i Vitabergsparken. Förfest och efterfest bestod av Kaya, chant down babylon och en avstickare till concious party.
Sommaren blev alltid Reggae och dub, det spelade ingen roll hur hela musikvärlden envist försökte pracka på ungdomar sina Absolut sommarplattor eller hur MTV hjälplöst försökte pracka på oss Five Young Cannibals eller något annt lite mer pretto. Sommarvärme och billigt vin kräver sitt backbeat. Långt innan mobila vibratorsignaler vibe:ade våra jeansrövar, var basen det enda som skakade om oss där vi satt stelfrusna och packade i försommarnatten.

Men det fanns några små undantag. Dagarna. På Eriksdalsbadet kunde man inte köra reggea hela tiden. Inte heller på fryshuset. Då skulle man åka på stryk förr eller senare. Förotskidsen kollade hotfullt på oss och sprätte lite lätt med sina vida, revärtäcka byxor och kickboxdojor.
Vi visade dom att vi hittat till Pitch control långt innan de kommit in till T-centralen, rättade till spretluggarna och körde med våra gamla Djungle Brothers remixer .
De muttrade lite, fjuppade några gånger och kontrade med sina mega bergsprängare fyllda med Tone Loc´s "wild thing".
Oascoola lommade vi hem. Stoppade tillbaka Marleyvinylen i sitt fodral. Förvirrade.
Satte på TV´n och Arsenio Hall. Whooosh! Nu visste vi bättre. Vi ville inte damma av mer, cykelbyxan var ett faktum, snart skulle decenniet skifta.
BUST A MOVE!

Hype killed the house-star

Ni vet att jag vet att ni har hört den.

Även om ni tror att ni inte vet vad det är, så har ni garanterat hört den.

Steve Angello-editen av Be, alltså mashupen av Laidback Lukes megahit och Robin S klassiker, den som Dj Sega remixade om igen alldeles nyss, hade lätt blivit årets sommarhit om bloggosfären hade hållt lite på stora hypemaskineriet.

Nu är det såklart inte så, backlashen på hysterin har redan infunnit sig, och Show Me Love vs Be-editen har spelats tre millibiljarder gånger om på varje dansgolv i hela världen, minst. Det är en grym låt, det går ju inte att påstå motsatsen.

Vad de flesta missar är tyvärr att originalet från 1993 är så sjukt mycket bättre. Så, här kommer dagens historielektion från året innan Sverige van VM-guld i fotboll.

Shanti means peace

"Shanti means peace!" stod det på väggen utanför den nyöppnade restaurangen på Katarina ban gata. Det var nog tio år sedan. Restauranger och krogar poppade upp som värsta mördarsniglarna på östra södermalm.
Hannas krog hade satt ribban.
Koh Pangang-jag-kan-aldrig-stava-till-skiten-fast-jag-bott-över-restaurangen var en succé.
Under åren var det många restauranger som glänste, bytte kockar, försvann eller blev sämre. Någon blev bättre för att sedan säljas. Stjärnan, Dilan, Cucina, Le scodetto, Sardin, En gul och en ful...
Men Shanti kom, sågs och segrade. Okrönt Indier på söder. Still going strong.

Dit fick jag äntligen med mina kollegor på lunch idag. Och jag tror de njöt av maten, nästan lika mycket som jag. Den är grym.

Proggen gungar väl inte längre...

På musikbåten Blidösund kan man på måndagskvällen höra "Clara och Plura".
Jag har ingen aning om vem Clara är men Plura klingar bekant.
En barnskiva med proggiga versioner av Astrid Lindgrens låtar repeatade under söndagskvällen. Robyn vejlade om världens bästa karlsson (givetvis) och Plura sjöng om Sjörövarfabbe. Proggen var ett faktum.
Fnissandes konstaterar mina gäster att proggen känns ganska närvarande i vårat hem. Vi har "proggvägrat" tokrenoveringar och öppna planlösningar och en linoleummattan ligger fint och hångarvar i hallen.
Eftersom jag aldrig förstått mig på Jazz är jag föga imponerad av Snickerboaintrot på skivan. Men blir desto förtjustare i det faktum att massa vuxna alltid blir som så barn när Astrid Lindgren kommer på tal. Trots Jazzen så knäcker denna vuxna barnskiva Black Ingvars rockande "min lilla ponny"med hästlängder.
Barnen stuffar som bara barn kan och även 80-talisterna som sitter lite för trötta i köket stampar sina små elektroniskt impregnerade neonfötter i takt.

Twice as wise!

Såhär ligger till. Lysna nu era ungdjur;
Jag såg det med egna ögon. Techno är ute. Okej, min källa kritiserade sina vänner, det var fult gjort. Men slutsatsen är detsamma - techno uppfattas som ute av fler än mig.
Jag ser i ögonvrån hur Rutger himlar försiktigt med ögonen och hur Carro drar lite i ena mungipan.
- Vad vet hon. Hon är gammal, går aldrig ut, säger att hiphop gungar och är skeptisk till alla former av förställd röst?

Nä, jag vet inte. Jag siar inte. Jag spår inte i trender och jag struntar ju faktiskt i vad som spelas på Trädgården och F12 i sommar. Jag kommer ändå att sitta på min jätteterass nere vid adriatiska havet och lyssna på våldsamt bakåtsträvande balkanröj som pumpas upp från cafébarerna nere vid strandpromenaden.
Jag är liksom inte anpasslig till trenderna längre. Jag har passerat trettio - den magiska gränsen mellan formbar och cementgjuten.
Jag konstaterar krasst att mandelkubbar är skitgott och att det passar jävla bra med enhutt sibirienkall vodka. Jag återanvänder gamla uttryck och skrattar fortfarande åt folk som inte vet vad sockerplast är.
Jag hoppade helt över stuprörsjeanstrenden och garvar nu läppen av mig åt alla mina vänner som febrilt byter ut alla jeansen i garderoben mot utsvängda ditos.

Jag tycker ni är söta när ni sågar kommersiella politiskt korrekta populärkulturnissar. Jag vill krama på er extra när ni får mig att se något helt nytt jag aldrig sett. Men framförallt hyllar jag er kära kollegor, när ni är födda efter 1977 och bevisar det genom era kvicka analyser och er totala nonchalans för etablissemang och hela jävla pressen.

Skål på lördag!

Tro, hopp och discodunk

Igår var jag i stockholms allra ståtligaste moské.
Jag är inte ett dugg troende av något slag. Är varken döpt eller konfirmerad och kommer aldrig att gifta mig inför Gud. Jag är en apostat.
Men jag har en hangup på religiösa plaser. Kyrkorna har man besökt till leda med skolor och påtvugna dop (jag gillar verkligen inte att gå på dop). Men moskéerna är fortfarande outforskade.
Bara det faktum att Stockholms största moské innehåller en restaurang med riktigt hyfsad mat gör att man kan gå dit. Sen att det dessutom sommartid är en skittrevlig uteservering gör att jag kan ta en omväg.

Väl inne i moskén är det väldigt underhållande att titta på de grupper svenskar som gör studiebesök. Vi mötte ett gäng tjejer utanför. De rökte, snackade högt, apflabbade och hade sjukt mycket attityd. En kvart senare står de inne i moskén med värsta kukluxklan-skruden och talar tyst och nervöst med varandra. Attityden ligger i askkoppen utanför och mobilerna är undanstoppade.

Efter att fått noggranna redogörelser kring islam och varför det är fint att vara muslim och allt det där kring Gud så måste jag ändå konstatera att jag fortfarande inte riktigt fattat prylen med en härskare sådär.
Jag kan förstå att man vill avstå fläsk och sprit och att man vill vara en god människa som gör goda gärningar. Jag kan också förstå alla argumenten kring att bära slöja. Men när hon sa att Gud ser mig när jag står även i discomörkret så blev jag lite obekväm.
För jag insåg att nästan allt av nattlivets fröjder skulle jag kunna avstå men att bli förbjuden att vistas i lokaler med människor som dricker alkohol inser jag har ett högt pris. Att Gud är tveksam till discodunket och partylivet och att en musiken måste genomgå en slags haramrening känns lite övermäktigt.
Det är inte riktigt min föreställning av Gud.


Därför nöjer jag mig med att
gå på moskéns marknad som äger rum i garaget fredag till lördag.

korv och kött!

Resten av redaktionen är ute på lunch. Jag gissar att Rutger den luringen tjuväter Jeanettes kycklingrester, fejkvegetarian som han är. Själv tar jag den vegetariska kosten på allvar och tänker därför gå hit så snart mitt lunchsällskap pallrar sig in mot Söder.



Södervegg är ett relativt nyöppnat matcafé på Katarina Bangata. Charmigt halvsunkigt utan varken toalett eller rostfritt stål - men maten är faktiskt lika god som prisvärd. Det jag gillar bäst är att den helt veganska menyn inte en sekund utstrålar den självgoda hippiestil som man så ofta förknippar med ekologisk, rättvisemärkt, klimatsmart och djurvänlig mat. Tvärtom, här serveras rejäla korvar, köttbullemackor, cheesecakes och färgglada cupcakes. Tzaybitarna i pastasalladen är värda måltidens 55 kronor bara dem. Det bästa argumentet för vegetarisk mathållning - det är sjukt gott.

boaormen

Den här historien hör antagligen inte hemma här. Men jag kan inte låta bli.

Min kompis jobbarkompis syster hade en orm som hon tyckte väldigt mycket om. Det var en ganska stor boaorm med eget terrarium och som ibland fick komma ut i lägenheten och jaga levande möss. Om natten sov ägaren och ormen i samma säng.
Efter några veckor började ägaren hitta döda möss i lägenheten. Ormen hade slutat äta och verkade svag och lite avstängd. Den låg ofta raklång i stället för ihoprullad och ägaren förstod att något var fel. Hon tog sin kompis till veterinären.

Där fick hon ett obehagligt besked. Ormen höll på att svälta sig själv. Men det var inte av depression, utan snarare av naturliga instinkter. Boaormen svälte sig själv för att kunna förlänga sin ormkropp tillräckligt för att så småningom kunna krama ihjäl sin ägare och svälja henne hel. När ägaren tog ormen till veterinären var det bara en fråga om dagar innan det hela skulle ske. Ormen avlivades snabbt. Ägaren slutade sova med ormar.

Som den sanna informationssökande etnolog jag är skickade jag iväg ett mejl till skansenakvariet för att ta reda på om den snabbt spridda ormhistorien kunde tänkas vara sann. (För inte kan man väl tro att vandringssägner sprids i våra bildade kretsar?)

Sensmoralen är liksom rätt tydlig: Kvinnliga sexualitet är mystisk och skrämmande, blanda inte natur/kultur, rovdjur kommer alltid att vara rovdjur!

Inom fem timmar fick jag svar från skansen-akvariet. Jag gillar mejlsignaturen allra bäst, vem vill inte vara "curator of mammals?".

Svaret:

Hej


Detta är helt klart en skröna! Den veterinären visste heller inte vad han/hon pratade om (om det nu är vad han/hon verkligen sagt)!


Om en orm skall äta ett stort byte, så kramar den helt enkelt ihjäl bytet och äter det…svårare än så är det inte! En människa kan ALDRIG, i en orms ögon, ses som ett byte!

Sedan kan man ju diskutera seriositeten hos denna kompis kollegas syster, som hade ormen utanför sin miljö. Med största sannolikhet höll ormen på att dö av att vara i en miljö som inte är bra för den! De kräver en temperatur på runt 25 grader, med en värmepunkt på uppemot 35 grader, samt en fuktighet på över 70%, vilket du inte kan hitta i någon normal lägenhet!


Mvh

Bo Jonsson

Curator of Mammals

Skansen-Akvariet AB

P.O.Box 27807

SE-115 93 Stockholm

Sweden

Phone: +46-8-6661000


Så, nu har vi det utrett. Ledsen om jag gjort alla morbida läsare besvikna.

När storkrögarnas barn får bestämma...

Albert & Jack, det är sönerna till Vassa Eggen.
Dom ville, liksom barnen till Skitiga duken, gör något alldeles eget.

Ett bageri och deli har öppnats med stor självsäkerhet på Skeppsbron i Gamla Stan.
En lätt pust från Börje Olssons skafferi i Simrishamn och olof victors i Glemminge når mig när jag öppnar dörren. Jag är jätteentusiastisk och tror verkligen att detta kommer att bli ett nytt stamställe. Men pusten saknar doften och stämningen - konstigt nog.

Man ser redan av det ganska sparsmakade sortimentet på de välpolerade rostfria hyllorna att detta kommer bli ruskigt dyrt.
Ambitionsnivån är på tok för hög. Det känns som att de varit så måna om att göra något enkelt och "kök-aktigt" att som fallit offer för sig själva. Stolarna räddar en skolgympasalsduschinredning med nöd och näppe..Liksom bröden som faktisk ser ut som att de är på riktigt.
Men resten av stället känns för steril. Trots att det ligger goda ostar bakom disk då känner jag ingen doft.
Musiken är fylld av icke-stämning och min första reaktion, när jag kom in, att ta en kaffe och en macka, känns nu väldigt främmande.
Jag köper en snygg chiliburk och skyndar mig ut från skolduschen innan lugna favoriters reklam har tagit slut.

Då tycker jag Döden i grytan-barnen har lyckat tio resor bättre. Mina förväntningar var noll när jag klev över deras tröskel vid Tjärhovsplan. Foccacia och un buon caffé - hur jävla slitet är inte det?
Men med världens trevligaste typer bakom baren, ljuv kaffedoft och en genuin italiensk milnokänsla är jag köpt och såld och köpt igen.
Klassiskt italienarhak, inredning i svart med många pandolcis och en tregruppers Fiorenzato på disken. Kaffet är så gott att jag kan återkomma och foccacian kombinerar du själv.
Att mina barn dessutom var skogsvilda men ändå fick klappar på huvudet och coolaste mjölkdrinkarna gör ju knappast mig mindre entusiastisk.

Så, om jag jämför dessa två ställen, som egentligen inte har särskilt mycket gemensamt så måste jag säga att Döden i Grytan-barnen gjorde det enkelt för sig och lyckades.
Vassa Eggen-sönerna däremot har nog rest runt lite för mycket och försökt plocka koncept för att sedan göra det till något eget och det blir bara - tråkigt.
(Men gå dit och prova, det kanske smakar grymt bra)

Total anarki

Sådär.
Känn inte pressen alls.
Jag kan säta riban och bara blaja utan någon ambition alls...jag kan stavva fel och skriva låååånga meningar utan verb...(fast här var det lite verb). Jag kan sär skriva hur många menings lösa saker som går.
jag kan lägga upp fula bilder som vi inte har rätt att lägga upp och göra en design till bloggen som passar en äkta starlet-gal!

Men nu finns vi. Massivt.