ogenomtänkt om elitism och bajsnödighet

En gång för länge sedan var jag ihop med en kille som såg sig själv som oerhört missförstådd. Han hade många känslor i sitt ömma pojkhjärta och älskade såklart manligt navelskådande popmusik över allt annat. Och skydde ELITISM och YTLIGHET som döden. Man fick vakta sin tunga ordentligt i den här killens närhet.
Det var dock bara vissa former av elitism som var av ondo. Att skratta åt överviktiga kvinnor, rödbrända skjortgossar och popkids med luggarna åt fel håll var helt okej, så länge man inte avslöjade sin egen falskhet. Det var den ytliga formen av elitism som var farlig, den som tipsar om hipsterkorrekta danslåtar utan att ha blivit tårögda av desamma. Autenticitet var elitismens protagonist.
I sin blogg brukade killen skriva om stadens klubbar och hur varje koncept var ett brott mot världens alla etiska regler. En klubb var hemvist åt bajsnödiga modeoffer, en annan tog för mycket betalt för sina aningen för tillrättalagda bokningar, en tredje en klubb för inbördes beundran. På många sätt var kritiken befogad, men det var tonfallet i dissarna som var så himla sorligt och som de flesta av oss la ifrån oss när vi som sjuttonåringar insåg att de positiva människorna hade mycket roligare än vi dödsallvarliga.
Och därför var det extra komiskt när jag såg att killens så länge missförstådda band äntligen fått sin första klubbspelning - vilken råkade vara på en av de dissade klubbarna. Jag tänkte på hur ont det måste ha gjort i hans mage att efter förfrågan behöva välja - credden eller själen. Det måste vara så jobbigt att hela tiden behöva gå runt och tänka på vad man får och inte får göra för att behålla andras respekt. Självelitism.
Samma känsla fick jag förresten när jag mötte en annan bekant på Ficks-premiären för två veckor sedan. Jag vinkade hej och fick ett nervöst "jag har aldrig varit här förut, ehh, jag brukar inte gå hit" tillbaka. Några dagar senare skyllde han sin närvaro på en tjatande kompis.
Det tråkiga är att det antagligen är personer som mitt gamla ex och min gamla bekant som gör att stämningen på klubbar som Spy Bar och F12 ofta BLIR bajsnödig och stel (som ESS var igår, efter fotbollen som kom från ingenstans och enade subkulturer i hela landet). Så många förvirrad principer och bortglömda förbud på en och samma plats.

Betingad musik och ett nytt guldkorn

Det är mycket skit på nätet nu. Och på radio. Massor måste gå i repris för att det ska uppnå någon form av kvalitét. Alla dessa radiostationer som baserar och finns till bara för att trigga igång gamla minnen. Betingade låtar känns där det är som känsligast.
Det värsta med betingade låtar är att det ofta inte är bra. Det är ofta dom oönskat dyker upp, får en att skämmas lite och triggar igång något minnesvärt.
På radion imorse körde dom Cher. Visst Sonny och Cher kan jag stå för. Och Cher i helhet. Men hennes låtar de senaste tjugo åren är inget jag vill frivilligt youtuba upp.
Men när "Believe" körde igång så dök en kväll för nästan ett decennium upp. En vansinngt rolig kväll. Jag hade ofrivilligt hamnat på en av stockholms fjäskigaste klubbar och stod och trängsel-svett-dans-juckade med stockholmseliten, prinsessor, peders och en drös glamourmodeller. Pruttfulla med blödande fötter strosade vi ett gäng, från klubben, via en efterfest, till bastun i penthouset på jobbet. En timme senare hade vi upphandlingar med ett bolag i Silicon Valley. Bakis som djur, ont överallt men grymt peppade på allt.



Och skiten på nätet då? Den lär vi få leva med. Såsmåning om ska vi nog lära oss sålla bloggbajs från bloggguld utan att behöva läsa igenom skiten i oändlighet.
Det är där min rosning av Kalendarium kommer in. Ett guldkorn har hittat mitt öga. De kliar inte, ger mig inte obehag utan bara bättre syn.
När jag läser Cornelias kolumn i Kalendarium blir jag glad. Hon iaktar och man behöver inte vara insatt eller känna henne för att förstå iaktagelserna. Det är konkret och det är uppmärksamt. mer Cornelia åt folket.

“Som alla andra är jag instinktivt rädd för att misslyckas. Det är det som driver mig att peka finger åt plattityder, en påminnelse om att världen är föränderlig och att det är okej att förändras med den. Varje felsteg ger minst ett rätt. Varje skarp kant en föraning om nåt nytt och välsvarvat. Först när all rutten jävla attityd är försakad kan man satsa på att bygga försvar. Den dubbelriktade dialogen.” (cornelia på blogg.kalendarium.se)

SKIN AND LOVE

Egentligen tänkte jag att min debut här på bloggen skulle beröra ett visst EM och hur mycket bättre det gör livet.

Men nu är jag med och jag hakar på kroppstrenden direkt. För ett tag sedan föll nämligen poletten ner. Jag blir kär på våren, när den gränsar mot sommar. Så är det nu och om jag tittar tillbaka på mer än ett decennium av pojkvännande så ser jag en tydlig tendens. Det börjar/ peakar när värmen kommer.

Jag blir den pirrigaste av människor när solen bränner på kinderna, när vi samlas på uteserveringar och i parker. Och kanske framförallt, när vi tar av oss kläderna. Det här kan inte betyda annat än att jag är primitiv, och att jag har de omdiskuterade låren att tacka för mina relationer.

Det är ju något visst med värmen, plötsligt dyker de upp i varje gathörn. Pumor och pantrar så långt ögat kan nå och man undrar var de gömt sig under den långa mörka vintern. Svaret är förmodligen att de befunnit sig väl inbakade i halsdukar, mössor, luvor och kappor. Förhoppningsvis lyder inte ekvationen mer hud ger rakare väg in i mitt hjärta. Många lår borde inte visas utan skönjas.

Med många reservationer vill jag alltså påstå att den oförstörda vårhuden är en viktig del i Stockholms (ivarjefall mitt) kärleksliv.

om internet och att skriva av sig

Det är så svårt att välja forum för sitt jag. Egentligen tycker jag att status-raden på Facebook är världens bästa uppfinning, om man bara kunde slippa att visa den för 185 personer. Skunkdagboken är utmärkt för alla tänkbara ångestuttryck, men i bland vill man liksom kunna skilja på irritationer och vardagsbetraktelser. Att blogga känns aningen för pretentiöst och blir antingen bara JAG-JAG-JAG eller tråktexter med länkar till dåliga nyhetsartiklar. Varför måste det vara så svårt? Jag vill bara skriva ner vad jag gör om dagarna, så jag slipper den ständiga känslan av att inte ha någon som helst koll på vad jag gjorde eller tänkte för två år sedan. Men om man är helt ärlig i sina vardagsrapporter börjar man noja över vad som skulle kunna hända om jobb och privatliv blandades ihop lite för mycket - exempelvis om någon uppdragsgivare skulle förstå hur jäkla mycket jag tycker om att dricka öl, eller hur illa jag ibland tycker om att skriva deras texter (gäller givetvis inte era uppdrag, kära kollegor!). Att jobba med journalistik handlar ju hela tiden om att förvalta sitt namn. Hur tusan ska man kunna kombinera sina egna narcissistiska behov med anonymitetskravet i jobbhjärnan? Jag har dock antagligen, efter 10 år på internet, redan pajat alla mina chanser till att vara klanderfri i en googlesökning. Man ser till och med att jag deltagit i en danstävling i discodans i unga år. Så det är väl bara att börja fläka ut sig.

En tonårsdotters värsta mardröm...

Jag hade en låt på huvudet. Den kliade så infernaliskt. Jag måste få ut den ur systemet.
Enda botet är youtube. Den måste höras, stuffas, hatas och älskas lite i smyg.
Låten kör igång. Jag är förstenad. jag vågar inte röra mig.

Min tonårsdotter ser ut som att hon har sin första riktigt hemska fylla. Eller som att hon ätit något olämpligt.
Jag känner vikinglinekänslan (som jag aldrig upplevt) och skäms över att jag var nära på att bli en sådan jag alltid dött på.

Toplessbrudar och kyrkvakter

Det är två heta ämnen kring kroppar just nu på redaktionen. Den ena är om låren och dess nakna framträdande roll på gator och torg. Det andra är om solande halvnakna på kyrkogårdar.
Jag är väl också pryd isåfall. Kanske på snudd på sjantig. Men det är helt okej.
Jag håller med föregående inlägg. Alla dessa varierande nakna lår är ganska påträngande. Fast det gör mig inte så mycket om folk verkligen känner för att gå barbenta, men jag har en medialt skruvad bild av vilka som bör gå barbenta. Jag är inte stolt över det. Men det är krasst och korrekt.
Är man ett barn eller en väldigt slank eller vältränad tonåring/ung vuxen så känns det okej för mig. De låren är inte så mycket lår, de är mer ben. Muskler och skinn är inte lika naket som....eh...kurvor..(fint sagt va?).
Detta gäller även toplesskvinnor eller bikinibrudar. Ju äldre man är, desto naknare ser det ut. Tycker jag. Jag kanske har fel. Hoppas det.
Och att vara för naken i stadsmiljö är liksom lite fel. Som att ha vita jeans på vintern, öppen tå på skorna när man har strumpor, långklänning på krogen eller (hemskt!) när bruden i brudklänning ska stuffa till Jay-Z och hela klänningspaketet bara skriker; - Jag är gjord för vals!.
Men mest av allt känns det fel när folk lägger sig och solar på kyrkogården. Femtio meter ifrån nygrävda gravar och sörjande anhöriga.
Kalla mig gammaldags eller whatever men kyrkogård är en plats för lugn, respekt och andakt inte för maligna melanom odlingar och sexiga tuttar. Punkt slut.

kroppen och staden

Jag kanske är pervers. Jag vet inte. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket KROPPAR som rör sig på stan just nu. Värmebölja betyder uppenbarligen MINISHORTS på både kvinnor och män. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör. Visst är det skönt att låta vinden svalka låren (uuuh, att skriva det tar emot!), men på något sätt känns det så privat, det här med lår. Låren är dessutom alltid i blickfånget när man är av svensk kvinnlig medellängd som jag. Vart jag än vänder blicken - lår, knän, vader, totalt hårfria eller galet lurviga. Alla sorters ben är lika provocerande. Det är så primitivt på något sätt, i en urban kontext.

Jag provade på att vara barbent idag, skulle ta en liten tur till Lidingö och tillbaka och orkade inte med mina svarta strumpbyxor med trasiga tår ännu en dag. På vägen till tuben viskade en man "ciao bella" och redan då kände jag hur det kröp längs ryggraden. Kjolen jag bar var vad somliga skulle kalla av respektabel längd, men så fort jag stigit på tunnelbanan slogs jag återigen av känslan av att vara förkroppsligad. En gubbe satt framför mig, jag hade händerna prydligt i knäet, men kände hur kjolen då och då åkte upp så att låren (uuh!) snuddade vi tunnelbanesätets sammet. Det kändes så äckligt på något sätt. Här sitter jag och mina lår och låtsas som ingenting. Jag tror inte att det handlar om att jag är pryd. Knappast moralist. Eller så är jag det. Inte heller om att jag liksom en tonårstjej skulle ha en dålig relation till min kropp.
Det är bara för mycket kroppar överallt just nu. Jag vill inte se mer. Vad tycker ni?

Grova sågningar av lunchhak

Med risk för att bli uttråkad av händelselös sida kommer nu följande brutala sågningar;

Hermans lilla gröna är inte mer än just Hermans lilla gröna. Herman har en liten en och den är grön. Sönderkokt, lite stabbig, halvkul råvaror, svindyrt och totalskugga vid lunch (något han inte kan hjälpa). En vegobuffé på 100 spänn innehöll varken kött (!) eller kaffe på maten.

Lola är inte längre Lola. Heter något Lola och dessutom serverar mat - då är förväntningarna höga. Jag tror mig få en fantastiskt komponerad lunchtallrik med experimentiella små sensuella explosioner. Jag får bara ej avrunnen sallad och lite småsten. Visset är bara förnamnet. Varför säljer alla duktiga?

Tevere. Ständigt denna pizzeria. Tevere var en gång i tiden södermalms mest inovativa bageri och glassbar. Det var jätteitaliensk och gomen tog små skutt av glädje varje gång den fick besked om att den skulle gå dit. Glassen var bäst i stan och atmosfären ljuv. Idag byter dom personal oftare än tunnelbanan är sen och den ena ägaren är snål och bitchig.

Imperiet är inte så imperiell längre. Jag kunde ta apostlahästarna från skövde om det behövts. Deras feta och rödbetsallad var värd mycket. Men eftersom man ständigt måste förnya sig - även om det innebär att döda ett vinnande koncept för förändringen - så blev det bara en mängd husmanskost och INGET sjysst vego eller kallt alternativ.

Stories. Jag ska berätta en historia; Det är mysigt att sitta där, vid det långa rustika bordet. Det ser gott ut i disken med alla rostade grönsaker och kravmärkta grejer. Men det kostar skjortan, inga studentpriser inte, trots att de är den menade målgruppen. Sen smakar maten aptrist ingenting. Hårda och iskalla små morötter som jag kunnat göra tusen gånger bättre själv. Och dyraste kaffet i stan. Fan.

Om en penna

Jag misstänker starkt att jag har någon form av problem med bristande kontroll av någon form. Med största sannolikhet.

Igår fick jag ett alldeles utomordentligt trevligt konsultuppdrag vid sidan av, som på beställning. Jag fakturerade ett (hemligt) antal timmar för att välja musik ur mitt bibliotek åt ett (hemligt) företag som gör en reklamspott åt (hemligt).

Eftersomattjag förbrukar ett par hörlurar minst varannan vecka hade jag väldigt mycket sladd och snäcka, men inte mycket att lyssna i. Jag skuttade iväg för att köpa hörlurar i skrapan, för att kunna utföra uppgiften som sig borde.

Jag kom hem med:
Två(!) par hörlurar - köpte ett extra par för de blänkte ljusblått på ett väldigt fint sätt.
En Whiteboardpenna (behövdes på redaktionen!)
Fyra pocketböcker (jag tänkte köpa Myggor och Tigrar bara, men det var ta fyra betala för tre)
Ett usb-minne (nej, jag kan inte förklara varför)
Senaste numret av Edge (englands bästa speltidning)

Konsumtionssamhället är inte för mig. Somebody stop me!