Jag kanske är pervers. Jag vet inte. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket KROPPAR som rör sig på stan just nu. Värmebölja betyder uppenbarligen MINISHORTS på både kvinnor och män. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör. Visst är det skönt att låta vinden svalka låren (uuuh, att skriva det tar emot!), men på något sätt känns det så privat, det här med lår. Låren är dessutom alltid i blickfånget när man är av svensk kvinnlig medellängd som jag. Vart jag än vänder blicken - lår, knän, vader, totalt hårfria eller galet lurviga. Alla sorters ben är lika provocerande. Det är så primitivt på något sätt, i en urban kontext.
Jag provade på att vara barbent idag, skulle ta en liten tur till Lidingö och tillbaka och orkade inte med mina svarta strumpbyxor med trasiga tår ännu en dag. På vägen till tuben viskade en man "ciao bella" och redan då kände jag hur det kröp längs ryggraden. Kjolen jag bar var vad somliga skulle kalla av respektabel längd, men så fort jag stigit på tunnelbanan slogs jag återigen av känslan av att vara förkroppsligad. En gubbe satt framför mig, jag hade händerna prydligt i knäet, men kände hur kjolen då och då åkte upp så att låren (uuh!) snuddade vi tunnelbanesätets sammet. Det kändes så äckligt på något sätt. Här sitter jag och mina lår och låtsas som ingenting. Jag tror inte att det handlar om att jag är pryd. Knappast moralist. Eller så är jag det. Inte heller om att jag liksom en tonårstjej skulle ha en dålig relation till min kropp.
Det är bara för mycket kroppar överallt just nu. Jag vill inte se mer. Vad tycker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar