SKIN AND LOVE

Egentligen tänkte jag att min debut här på bloggen skulle beröra ett visst EM och hur mycket bättre det gör livet.

Men nu är jag med och jag hakar på kroppstrenden direkt. För ett tag sedan föll nämligen poletten ner. Jag blir kär på våren, när den gränsar mot sommar. Så är det nu och om jag tittar tillbaka på mer än ett decennium av pojkvännande så ser jag en tydlig tendens. Det börjar/ peakar när värmen kommer.

Jag blir den pirrigaste av människor när solen bränner på kinderna, när vi samlas på uteserveringar och i parker. Och kanske framförallt, när vi tar av oss kläderna. Det här kan inte betyda annat än att jag är primitiv, och att jag har de omdiskuterade låren att tacka för mina relationer.

Det är ju något visst med värmen, plötsligt dyker de upp i varje gathörn. Pumor och pantrar så långt ögat kan nå och man undrar var de gömt sig under den långa mörka vintern. Svaret är förmodligen att de befunnit sig väl inbakade i halsdukar, mössor, luvor och kappor. Förhoppningsvis lyder inte ekvationen mer hud ger rakare väg in i mitt hjärta. Många lår borde inte visas utan skönjas.

Med många reservationer vill jag alltså påstå att den oförstörda vårhuden är en viktig del i Stockholms (ivarjefall mitt) kärleksliv.